• en
  • ru


    Fia Adler Sandblad is the artistic director of ADAS Theatre, which she started more than thirty years ago at Konstepidemin in Gothenburg, Sweden. Here, she responds to Aksana Haiko’s text about their joint work in 2021 – 2023.

    Hello Aksana!

    I see it as welcome that you, with your thoughts and postcolonial perspectives, raise the issues that arose in connection with our work Mama Zoya, Belarus. Dialogue is important for all of us, to be able to move forward in our understanding of who we are, what our worlds look like, and for our common future.

    We have different views on a number of things, and therefore, out of respect for the work we did together, I would like to add the following to your text.

    There was an agreement already in the autumn of 2022, a verbal agreement based on many and long conversations both about the economic conditions of ADAS theatre and about how we, together and separately, would take responsibility for the artistic work in a production process. The agreement was formalized in December 2022 in accordance with Swedish laws and regulations. The financial resources that we, as an independent theatre in Sweden, can apply for, comes from the state and from the region. They come with demands for something in return. This means that we are obliged to complete the work described. In the agreement with you, this was made obvious. We were also outspoken about the ownership, that ADAS theatre must own the project, thus also the power but also the responsibility towards the funders and, in the long run, towards the taxpayers/audience. In these conversations, the ADAS producer was also involved, and in December, your co-worker from Kryly Khalopa whom I call S.

    Contrary to what you wrote, Aksana, we welcomed S’s participation in the work with open arms. We were happy to bring her in as a person and workforce. In addition to her personal qualities, with S we brought even more Belarus into the project, which was a big part of the meaning of the whole thing. Another part was to portray a mother from a daughter’s perspective, a mother who was both loved and a perpetrator. A work similar to what I did with my mother and her story, which you saw and expressed your delight over. So, there was a fruitful basis for a good artistic collaboration.

    For almost thirty years, I have worked as a trained, professional playwright. I often work with stories that have not been articulated and that are hidden, and I use in-depth interviews as a working method to highlight voices that I believe need to be heard. There is nothing sentimental about this. I do this because it interests me to know what the world looks like through the words and living conditions that these people share with me. I am also careful to make agreements so that when the stories come to me, I make art out of them to the best of my ability, and at that moment the interviews become mine, so to speak.

    Me and you, Aksana, sat thirteen days in May and June 2022, often three to five hours per sitting, where you told me things and I took notes. After a couple of days, I returned with my notes, which I read aloud and you added to it and corrected. Together with my questions and thoughts, we deepened the story. In that context, we talked about how I would be the one writing the script and that this would be one of many possible stories about your mother, Zoya. At the same time as I was writing, a work that continued throughout the year, I read about the history of Belarus, on phenomena and events that we had touched on in our conversations, and thoughts that I had on my own. During the years that Konstepidemin ran the Status Project together with Belarusian artists and organizations, I met many people from Belarus. Since I have never been to Belarus myself, it was important to me that you recognized yourself in what I understood and in how I wrote it. 

    Like so many Swedes, I didn’t know much about Belarus. But I think I know a lot about human beings. Not least about women and about what it’s like to live and experience oppression. As an orphan myself, I have worked with colonial perspectives based on my own history, with the experience of being on someone else’s land in circumstances and contexts other than those I came from and completely at the mercy of the environment I was placed in. Using colonial perspectives is for me essentially about actually seeing something that can be talked about. But there is also a risk of turning oneself into a victim and demonization of “the Other”. And then the conversation stops.

    During our preparatory work, I felt that there was a great tiredness in you, Aksana, but also a lot of power and joy. My impression was that we enjoyed each other’s company. I was happy about our meeting and still feel close to you even though you have chosen to cut off your friendly relationship with me. 

    It was complicated in our collaboration, but nothing that we couldn’t sort out, I felt from my side. Our cultural differences became strikingly clear, both in artistic ideas, thoughts such as two older actors not being able to play a younger person, and in how the task of producing a performance was perceived. Me and the producer thought we were clear about it but obviously not enough.

    The fact that the Belarusian composer received a smaller pay than the person you Aksana refers to as “the sound engineer” is due to working hours, responsibilities, and tasks. The composer was on site for a couple of weeks and delivered musical themes which the “sound engineer” – who was on site for two months – arranged and then, together with the ensemble, placed into the production. The “sound engineer” was also responsible for bringing out all the technical equipment, recording, mixing, and making all of the audio files ready for the performance.

    Yes, we are uncomfortable with the fact that we too often work underfunded, but it is part of our reality. This was communicated to all of our Belarusian colleagues, including you, Aksana. You were also part of the decision-making when we decided on a budget for the project.

    The production period was seven weeks with two spare weeks, 27/2 to 30/4. The planned premiere date was April 14, but we communicated at the planning stage that we would like to keep you Aksana, for a couple of extra weeks in case we had to postpone the premiere, which we then did. 

    I don’t think there was anyone on the team who didn’t try to grasp how horrible it would be to live in exile. We were all aware of course that we did not own that experience, as our Belarusian colleagues did, but we were full of empathy and goodwill. We felt deeply sorry for the project and for you, Aksana, who was not feeling so well either, neither at our first meeting in the autumn of 2021 nor when you arrived in February 2023. The other three colleagues in the team had left Belarus and were in exile, but the tremendous pressure you must have felt, I think, explains a lot of the difficulties. If we would have had more time and money, we would have slowed down. Moved forward. Thought it all over again. But we didn’t have that. We had time-limited support with planned deadlines so that we could move only a few days in different directions. These conditions were communicated over and over again both in the autumn-winter of 2022 and the beginning of spring 2023.

    For us, it was neither strange nor dramatic, just incredibly sad that you, Aksana, became so unwell that we did not feel that it was possible to continue the work without asking you to take a break for two weeks to see if the strength came back. It is neither shameful nor a sign of weakness to get ill – it can happen to all of us – and then we must prepare according to the situation and arrange it as best we can.

    It was out of consideration and not ulterior motive that we offered you the large apartment that we rented for the project. Me and the producer understood that you and S thought it was nice to be in your own spaces and not have to share. When you were asked to get back into work after the two weeks, there were almost four weeks of rehearsal time left, not one week.

    It was also out of consideration for you and your safety that we took the discussion about how exposed you should be in the theatre’s external marketing. Unlike our other three Belarusian colleagues, you still have your life and property in Belarus, something that we associated with a greater security mindset around you than with the others. The text you reacted to was the same one you approved earlier. How others write in the comment fields on social media is something we can keep an eye on, but nothing we can influence.

    We (= me and ADAS theatre) have nothing to be afraid of. It is sad that there was illness in this, but it is what it is. The other eleven colleagues in the project are happy that we have made and are working on a meaningful production. We were very happy that you came and saw it and liked it and yes – of course we were nervous. We so dearly wanted you to think that it was worthy and essential, which you also expressed at the time, and we were very pleased about that. Then, in May 2023, you expressed just that: that you thought we had made a strong and valid performance and that you wanted us to continue playing in Sweden and abroad. You were also to make your European contacts available for this, which you later withdrew without explaining why.

    Personally, I’m sorry that you perceive my warmth towards you as cunning on my part. I don’t play delighted other than on stage; when it arises in my life, it is real. I’m not mean. Your claims about my peculiar character, workaholism, and toxic work regime are exaggerated. 

    We carried out collaborative work that resulted in a strong and important production. You are not made invisible and you are not deprived of anything that you have not given yourself. You stand with me as a creator, and you have been offered customary royalties which you have not accepted. I never asked you to scream. You were not forbidden to speak Russian, but we very much needed English in the working space. You were not expelled without discussion; we had conversations, but I regret that you now choose to account for them in a way that diminishes their significance. For various reasons, which you have explained so well in your text, you found it difficult to be accessible for conversations and discussions. In the end, this all made it impossible for us to carry out the project with you at the steering wheel.

    I really understand your disappointment in not being able to fulfill your work on the project. Let us try to find a way forward where we do not distance ourselves from or alienate each other, whether it’s from postcolonial, gender, ethnic, or intersectional perspectives. Your account and my response to it are a possible way to continue the dialogue in order to become wiser and to be able to meet again, which I hope we will do. 

    Gothenburg, November 3, 2023
    Fia Adler Sandblad


    Svar till: 


    Akanas text på https://statusproject.net/ru/project_zoya/’

    Fia Adler Sandblad är konstnärlig ledare för ADAS teater som hon startade för mer än trettio år sedan på Konstepidemin i Göteborg, Sverige. Här svarar hon på Aksana Haikos text om deras gemensamma arbete under åren 2021 – 2023. 

    Hej Aksana! 

    Jag ser det som välkommet att du med dina tankar och postkoloniala perspektiv lyfter de frågor som uppstod i samband med vårt arbete Mama Zoya, Belarus. Samtal är viktigt för allas vår möjlighet att komma vidare i vår förståelse av vilka vi är, för hur våra världar ser ut och för vår gemensamma framtid. 

    Vi har olika uppfattningar om en del saker och därför vill jag med respekt för det arbetet vi gemensamt gjorde tillägga följande till din text. 

    Det fanns ett avtal redan under hösten 2022, en muntlig överenskommelse baserat på många och långa samtal både om ADAS teaters pekuniära förutsättningar och om hur vi tillsammans och uppdelat skulle ta ansvaret för det konstnärliga arbetet i en produktionsprocess. Avtalet formaliserades i december 2022. I avtalet var det tydligt att ADAS teater inte kunde lova pengar som vi inte har – de måste sökas – och att vi bara kan få betalt för arbete som faktiskt utförs. Vi var också tydliga med att ADAS teater måste äga projektet, därmed också makten men även ansvaret mot anslagsgivarna, från stat och region, och i förlängningen mot skattebetalarna/ publiken. I dessa samtal var också ADAS producent med och i december även din medarbetare från Kryly Khalopa som jag kallar S. 

    Tvärtemot vad du Aksana skriver så välkomnade vi Ss medverkan i arbetet med öppna armar. Vi var lyckliga över att få in henne som person och arbetskraft. Förutom hennes personliga kvaliteter fick vi med S in än mer Belarus i projektet vilket var en stor del av meningen med det hela. En annan del var att som dotter skildra en mamma som man både älskat och varit utsatt för, ett arbete som jag själv gjort med min mamma och som du sett och uttryckt din förtjusning över. Så där fanns en fruktbar grund för ett gott konstnärligt samarbete.

    Sedan snart trettio år har jag arbetat som utbildad, professionell manusskrivare. Jag arbetar ofta med historier som inte artikulerats, som är gömda, och jag använder djupintervjuer som arbetsmetod för att lyfta röster som jag anser behöver blir hörda. Det finns ingenting sentimentalt i detta. Jag gör det för att det intresserar mig att veta hur världen ser ut genom de ord och levnadsomständigheter som dessa intervjupersoner delger mig. Jag är också noga med att i samtal med intervjupersonerna avtala att när historierna kommer till mig så gör jag efter bästa förmåga konst av dem, men där blir intervjuerna så att säga mina. 

    Jag och du, Aksana satt tretton dagar i maj och juni 2022, ofta tre till fem timmar per sittning där du berättade och jag antecknade. Efter ett par dagar återkom jag med mina anteckningar som jag löste högt och Aksana kompletterade, korrigerade och fördjupade historien. I det sammanhanget talade vi om att det kommer vara jag som skriver manuset och att det här blir en av många möjliga berättelser om din mamma Zoya. Parallellt med att jag skrev, ett arbete som fortsatte hela året, så läste jag på om Belarus historia, om fenomen och företeelser som vi hade berört i våra samtal och om egna funderingar och tankar jag fick. Under åren som Konstepidemin drev statusprojektet tillsammans med belarusiska konstnärer och organisationer så träffade jag många från Belarus. Men eftersom jag själv aldrig varit i Belarus var det viktigt för mig att Aksana kände igen sig i det jag uppfattat och i hur jag skrev fram det. 

    Likt så många svenskar kunde jag inte så mycket om Belarus, däremot tror jag mig om att kunna en hel del om människorna. Inte minst om kvinnorna, och om hur det är att leva och uppleva ett förtryck. Själv barnhemsbarn har jag på min egen historia också arbetat med koloniala perspektiv med erfarenheten av att vara på annans mark i andra omständigheter och sammanhang än de jag kom ifrån och helt utelämnad till den miljö jag sattes in i. Jag tänker att jag känner det väsentliga i att använda sig av de koloniala perspektiven för att faktiskt få syn på något som går att samtala om. Men det finns också en risk att själv göra sig till offer med demonisering av ”den andre” som följd. Och då avstannar samtalet. 

    Under vårt förarbete upplevde jag att det fanns en stor trötthet hos dig Aksana men också mycket kraft och glädje. Min uppfattning var att vi trivdes i varandras sällskap. Jag var glad över vårt möte och känner mig fortfarande nära dig även om du har valt att avbryta din vänskapliga relation till mig. 

    Det blev komplicerat i vårt samarbete men ingenting som vi inte kunde reda ut, kände jag från mitt håll. Våra kulturella skillnader blev slående tydliga, både i konstnärliga tankar som att två äldre skådespelare inte skulle kunna spela en yngre person och i hur uppgiften att producera en uppsättning uppfattades. Jag och producenten tyckte vi var tydliga men uppenbarligen inte tillräckligt.

    Att den belarusiske kompositören fick längre ersättning än den person som du Aksana benämner ”ljudteknikern” beror på arbetstid, ansvar och arbetsuppgifter. Kompositören var på plats under par veckor och levererade musikaliska teman som ”ljudteknikern” som var på plats i två månader arrangerade och sedan tillsammans med ensemblen placerade in i uppsättningen. ”Ljudtekniken” ansvarade också för att skaffa fram teknik, spela in, mixa och lägga ljudfilerna i körbart skick. 

    Ja, vi är obekväma med att vi alltför ofta arbetar underfinansierat men det är en del av vår verklighet som vi också kommunicerade till våra belarusiska kollegor inklusive dig, Aksana. Vi brukar kunna ta igen det när vi väl börjar spela för då kommer det ju in pengar också.

    Tiden för produktionen var sju veckor med två veckor i ”reserv”, den 27/2 till den 30/4. Planerat premiärdatum var 14 april men vi kommunicerade på planeringsstadiet att vi gärna ville ha kvar dig Aksana ett par extra veckor ifall vi skulle få flytta fram premiären, något som vi sedan också gjorde.

    Jag tror inte det fanns någon i teamet som inte levde sig in i hur fruktansvärt det skulle vara att leva i exil. Vi var alla medvetna om att vi såklart inte ägde den erfarenheten, vilket våra belarusiska kollegor gjorde, men vi var fulla av empati och god vilja. Vi led med dig Aksana som ju heller inte mådde så bra, varken vid vårt första möte hösten 2021 eller då du kom i februari 2023. De andra tre kollegorna i teamet hade lämnat Belarus och befann sig i exil men den oerhörda press du måste ha känt tänker jag förklarar mycket av svårigheterna. Hade vi haft tid (=pengar) så hade vi saktat ner. Flyttat fram. Tänkt om. Men vi hade inte det. Vi hade tidsbegränsade stöd med planerade deadlines som vi skulle kunna flytta men bara några dagar åt olika håll. Dessa förutsättningar kommunicerades om och om igen både under hösten vintern 2022 och början av våren 2023. 

    För oss var det varken underligt eller dramatiskt bara otroligt tråkigt att du Aksana blev så pass dålig att vi inte upplevde att det gick att fortsätta arbetet med mindre än att be dig ta en paus på två veckor för att se om krafterna kom tillbaka. Det är varken skamfyllt eller ett tecken på svaghet att man blir sjuk – det kan hända oss alla – och då får vi laga efter läge och ordna det så gott det går.   

    Det var av omtanke och inte baktanke som vi erbjöd dig Aksana den stora lägenheten som vi hyrt till projektet. Jag och producenten uppfattade att du och S tyckte det var skönt att vara i egna rum och slippa dela. När du efter de två veckorna fick frågan om att komma tillbaka in i arbetet var det nästan fyra veckors repetitionstid kvar, inte en vecka.

    Det var också av omtanke om dig och din säkerhet som vi tog diskussionen om hur pass exponerad du skulle vara i teaterns marknadsföring utåt. Till skillnad från våra andra tre belarusiska kollegor har du ditt liv och dina egendomar kvar i Belarus, något som vi förknippade med ett större säkerhetstänkt runt dig än med övriga. Den text du reagerade på var samma som du godkänt tidigare. Hur andra skriver i kommentarsfältet är något vi kan hålla ögonen på men inget vi kan påverka. 

    Vi (= jag och ADAS teater) har inget att vara rädda för. Det är sorgligt att det blev sjukdom i detta men det är som det är. Vi andra elva kollegor i projektet är glada för att vi gjort och arbetar med en meningsfull uppsättning. Vi var mycket lyckliga att du kom och såg den och tyckte om den och ja – såklart var vi nervösa. Vi ville så innerligen att du skulle tycka att det blev värdigt och väsentligt vilket du också gav uttryck åt då och det gladde oss mycket. Då, i maj 2023, gav du uttryck för just detta: att du tyckte vi gjort en stark och konstruktiv uppsättning som du ville att vi skulle fortsätta spela, i Sverige och utomlands. Du skulle också upplåta dina kontakter på kontinenten för detta, något som du senare utan att förklara varför tog tillbaka. 

    Personligen är jag ledsen att du uppfattar min värme visavi dig som list från min sida. Jag spelar inte förtjusning annat än på scenen, när den uppstår i mitt liv är den verklig. Men dina tankar om mig, att jag skulle lura dig med mina känslor, får mig att tänka att du blandar samman något som inte skulle blandas samman. Jag är inte gemen. Dina uppgifter om min säregna karaktär, arbetsnarkomani och giftiga arbetsregim är överdrivna. 

    Vi genomförde ett gemensamt överenskommet arbete som resulterade i en stark och viktig uppsättning. Du är inte osynliggjord och du är inte berövad någonting som du inte själv har gett. Du står tillsammans med mig som kreatör och du är erbjuden sedvanlig royalty som du inte accepterat. 

    Jag bad dig aldrig skrika, du förbjöds inte att tala ryska men vi behövde också engelska i rummet. Du blev heller inte utvisad utan diskussion, vi hade samtal men du väljer att redogöra för dem på ett sätt som förminskar dess betydelse. Generellt kan man väl säga att du inte var särskilt disponibel för samtal och diskussion av orsaker som du själv redogör för men det blir då väldigt svårt för oss att genomföra projektet med dig vid rodret.

    Jag förstår din besvikelse men jag tror inte att vägen framåt är att ta avstånd från och främliggöra den andre vare sig det sker med postkoloniala, genus, etniska eller andra intersektionella perspektiv. Din redogörelse och mitt svar på den är en möjlig väg till fortsatt samtal för att bli klokare och för att kunna mötas igen vilket jag hoppas att vi gör. 

    Göteborg den 3 november 2023
    Fia Adler Sandblad